Print

Detta är en rekonstruktion av det debattinlägg som Nippe Hylander lät publicera i SPCIs husorgan Svensk Papperstidning, efter att ha hållit ett mycket minnesvärt föredrag under middagen vid Ekmandagarna 1994.

DEBATT      
Sagan om Anorexia STFina    

 

En orättvis betraktelse om hjälp till självsvält berättad vid festmiddagen under Ekmandagarna

Det var en gång en ung flicka som hette STFina, och i efternamn Forskren. Hon växte upp och blev vacker. Jag tror att det var någon gång på det glada 1960- talet.

En expansiv tid

Hon levde i ett glatt kollektiv tillsammans med en rad nätt och jämt mogna grabbar. Det var en fri och liberal tid. Ja, bort med den gamla auktoritära stilen med profeter med tolkningsföreträde!

Och det var en expansiv tid.

Även STFina växte ut och fann sina former. På den tiden var det inte tal om sånt som svångrem. Det behövdes liksom inte. Det var inte där det putade ut.

 

AnorexiaSTFina

STFina gick ner 20-30 kilo, men de gamla kompisarna verkade inte tycka att hon blev riktigt attraktiv för det.


Nej, del var en glad och optimistisk tid. STFina var attraktiv och blev livligt uppvaktad. Hon hade fria och öppna förbindelser och umgänge av både det ena slaget och det andra med de tuffa grabbarna—Bill och Udd och Modde och Munken och allt vad de nu hette.


Många hade egna små projekt med STFina, och om de lyckades talade de ofta och stolta, liksom fäder, om att
det var deras baby.

Men med tiden blev de unga grabbarna allt mognare och mognare. Och de blev färre och färre och rundare och rundare. En del skaffade med tiden svångrem (på inrådan). Andra tyckte hängslen var bekvämare.

Väl mogen

Men mogna som de var tyckte de att också STFina hade blivit väl mogen. De mindes ju så väl — och talade gärna därom — om hur slank och grann STFina varit förr och hur lite hon begärde och krävde då. Och var hon inte lite otillåtet lössläppt och otrogen nuförtiden — bjöd ut sig både hit och dit. En del tyckte till och med att hon borde sätta sig på bolag och ta betalt för sina tjänster.

Mer basfiber i kosten

Åren gick och de gamla kompisarna började retas om både svångrem och "weight watchers" — och mer basfiber i kosten. STFina, som alltid gillat kompisarna i kollektivet och var lite beroende av dem, blev skamsen och lovade bot och bättring och att i vilket fall inte skvallra om hon hade något litet projekt ihop med någon.

Och STFina började banta. Mogen som hon var hade hon skaffat lite bylsiga kläder, så nog fanns det allt en del lönnfetma att ta av. Hon bantade och bantade och gick ner 20-30 kilo, men

 

ändå, de gamla kompisarna verkade inte tycka att hon blev rlktigl attraktiv för det

Så STFina bytte till mer åtsittande kläder, men kompisarna sken inte upp nu heller. Formerna blev ju ändå inte riktigt som förr, tyckte de. Hon hade liksom bantat på fel ställen. STFina skämdes ännu mer och bantade ännu hårdare. Det som börjat som en vanlig sund bantning blev en fix idé. Alla vämjeliga utväxter skulle bort.

Snart ägnade hon nästan al! sin tid åt själva bantningen och hade inte tid att tänka på annat. Det blev livets huvudsak.
Lusten kom allt mer sällan, vilket de gamla kompisarna titt som tätt förebrådde henne — fast hon blev så mycket mer trogen.

Smått promiskuösa

Men kanske berodde det på att de själva börjat bli smått promiskuösa. Basbehoven, sa de, det som är av nöden borde pappa staten stå för, men lusten skall man få köpa fritt. Sån var tidens lag.

Hur slutar då denna saga? Ja, det vet vi tyvärr inte men jag hyser hopp, hopp om sjukdomsinsikt, om att STFina tänker efter vem hon egentligen är och vad hon vill och inser att hon har en massa styrkor, som hon kan och skall satsa på.

Jag har också hopp om att de gamla kompisarna slutar tråka henne, att de inser vad de håller på med. att den en gång välmenta hjälpen till bantning börjat bli en hjälp till självsvält.

När processen väl gått tillräckligt långt drabbas fortplantningsorganen. Då kan det vara för sent. Då kan aven stora resurser pumpas in utan att ge påtagliga effekter

Ty så är det med lust och glädje — det behövs två för att det skall bli någon riktig glädje.

 

En kompis

Nippe Hylander

Ordförande i SPCIs

forskningsutskott

(18) svensk papperstidning/nordisk cellulosa  nr 3 1994
Hits: 679